Vi famlar vanligtvis efter orden nar de betyder som mest. Samtidigt finns det formuleringar som traderats i sekler pro att bidra trost och presentera medkansla i dodens bevaka. De har formedlats pa ark med sorgkant eller som telegram, och skrivs pa nytt som kommentarer gallande sociala medier. Men hur sa betyder de egentligen? Ar det bast att besta rak eller att luta sig kontra konventionen? Idehistorikern Johan Fredrikzon tecknar kondoleansernas mediehistoria och reflekterar ovanfor konsten att beklaga.
Sjalv ville visa karna medverkan i sorgen – men hur? Sjalv hade svart att formulera undertecknad. Det blev nagonting fumlig gallande temat att orden inte racker till. Pro att sjalv komma tillratta med kanslorna skrev jag en novell om hur min van berattade for forsvinna barnunge att deras mamma var doende. Sjalv hittade kungen trots att det hade hant gallande ratt. Som om sjalv behovde repa gallande hur det skulle kannas att tvingas till nagot liknande. Till uppsyn frande, daremot, sa sjalv ungefar inget. For baksida av underben sager man? Va sager man till nagon nar det ofattbara hander?
Samtidigt sjalv skriver det har rullar stridsvagnar pa Europas gator. Efter sig lamnar de doda och lemlastade. Knappt hann pandemin dra sig ater forran vi ater star infor storskaligt pina. Den arme gangen avsiktligt framkallat. I sparen efter saval virusets som artilleriets harjningar beklagas forluster at all mjalthugg. De som deltog i striden sorjs men hyllas i samma batalj som hjaltar. Nog pro att vi som ar kvar ska finna fras i deras uppoffringar. Men aven pro att vi ska axla deras mantlar. Just som i fallet med den ej levande som snuddar spann vara egna leva – den som vi vanligtvis star ordlosa infor – finns arme langa traditioner av formuleringar och atborder. Det finns ord som tvungen sagas, andra som bor undvikas. Somligt forblir outtalat, men finns dar nagonstans anda.
Vad ar det i sjalva verket vi gor nar vi beklagar sorgen? Vilken sorts utsagor ar det vi forvantas skapa pro att hugsvala varandra nar doden gastar?
Ifall det ar riktig att hur vi forhaller oss till doden anser nagot om var vision pa livet, kan kondoleansbrevet som kulturell fenomen tillhandahalla en genvag till de stora fragorna.
I slutet av medeltiden fanns det instruktioner forut konsten att ga hadan – ars moriendi
Skrivande betraktas mycket som en drabbning kontra forgangelse. Men hur ska vi da inse den skrivakt som uttryckligen kommenterar en nit? Doden ar definitiv. Det ar deadline – bokstavligen. Doden avslutar det som varit och samtidigt allt som skulle klara av intraffa. Man kan inte langre framfora: vi far kika hur det bli. Vi vet hur det blev. Skrivandet ar gallande manga fason motsatsen. Man provar, stryker ut, utfor om. Man skjuter upp, man byter marke. Alltid blir det nagot. Man far kika tiden an. I kondoleansbrevet moter den har bringa forsoksformen dodens absoluta punkt. Det ledning sig alltsa om en konfrontation mellan en sma lapp med nagra tecken gallande och en oaterkallelig utradering fran leva. Det kan bevilja lite overspant, men ungefar sa ser det ut.
Ur denna obalans mellan den ostadig pennan och den obevekliga doden, kan man se hur en hel samling regler, protokoll och tekniker vuxit fram. Men kanske borde vi samt fortalja konsten att beklaga? Ju mer man fordjupar sig i kondolerandets olika skepnader framstar det som en kulturteknik i egen riktigt, som en fjattra fran operationer med en lang och varierad sagen.
Haromaret gick uppsyn vans fru bort i cancer
Dodsannonsen, som emellanat kallas minnesteckning, dodsruna eller nekrolog, ar beslaktad med men skiljer sig klargjort fran kondoleansbrevet. Runans handhavande ar att sla fast att ett dodsfall agt kammare. Den inneha ett informativt syfte riktat till en allmanhet. Den redovisar mellan vilka datum den avratta levt, vilka som ar narmast sormankomster. Fore nyhetspressens tidevarv kunde dodsfall annonseras i genom utrop gallande gatan: ”gott folk, be forut var systers sjal som lamnat jordelivet denna dag”. Och den som i vara dagar ar valkand och borjar alstras aren far lokalisera sig i att det finns fardigskrivna minnesrunor hos massmedia. Pa engelska kallas de ”canned obituaries” – nekrologer kungen burk. De ligger forberedda for att kompletteras med nagon sista rad innan de hastigt publiceras sa om en stund dodsbudet anlant.